Vid pennan

Hon har vinden i sitt hår

Där hon nu står

I det inre är det ständigt storm,

en utväg börjar sävligt ta form

Glasartad blick skär i märgen,

livets ögon tappar färgen

Klippan ropar blott en gång,

friheten har en sällsam sång

Hav dånar mot väggar av sten,

snart släcks livet i varje ven

Tunga steg närmar sig kanten,

ner i evigheten längs med branten

Hon går

Med vinden i sitt hår


© Linn Kristensen 2011