Vid pennan

Min svensklärare sa till mig en gång: Vad som än händer Linn -sluta aldrig att skriva! Fortsätt utveckla ditt skrivande och våga tro på dig själv för jag tror, att någon gång i framtiden kommer jag att få läsa dina böcker och jag ser fram emot den dagen.

Nu har jag bestämt mig för att börja skriva och komma ut ur garderoben med det kanske inte många som vetat att jag skrivit en del då jag dolt det väl och inte funnit att det varit något märkvärdigt med att skriva -jag är bra på andra saker som bollsporter (fotboll/basket), stå framför kameran, få folk att skratta och att spexa -men att skriva har varit något jag valt att inte visa. Varför? Jag vet inte riktigt själv. Tidigare har jag varit rädd för att visa mina verk offentligt då poesi och skönlitterära texter jag skriver är något personligt. Då jag har förstått att alla tolkar dikter samt texter olika har jag fått en del frågor genom åren för de få personer jag visat dem för och alla förstår inte tolkningar samt de subtila känslor som poesi vill förmedla. Det indirekta svaret är: Alla tolkar poesins symbolik olika vilket också är charmen med att lyckas få fram en känsla man vill förmedla.

Jag har haft utställning en gång med poesi i samband med ett projektarbete och fått idel positiva kommentarer. Jag har även gått en skrivarkurs på Malmö Högskola som jag aldrig hann slutföra då jag fick jobb. Jag har även skrivit dramaturgiska texter såsom spexmanus och tyckt att detta varit spännande -jag älskar att leka med ord såväl verbalt som på papper. Jag älskar att stå på scenen och framföra dramaturgi, detta kanske ni även sett på en del fester då jag gillar att stå i centrum och spexa och har även stått en del framför kameran. Jag har gått kursen Drama A samt deltagit i gymnasiespex under årens lopp. Men det är även lika spännande att sitta med pennan i högsta hugg som att stå på scen -att förmedla en känsla och ett budskap kan göras på många sätt.

Tidigare har jag bara skrivit mest för mig själv då det har varit ett intresse och ett sätt att få ur mig känslor. Men nu tycker jag att det är på tiden att jag börjar bruka allvar. Jag skriver - som den socionom jag är vore det konstigt om jag inte använde orden eller pennan som mitt vapen det är ju en självklarhet i mitt yrke fast då mer objektivt och fyrkantigt genom lagar och som en paragrafryttare eller med snällare ord -myndighetsutövare. Och om orden lämnar mig likt flyttfåglar på väg till ett annat land  -ja då skriver jag om orden som flyktar.

Enjoy! Och tveka inte att lämna kommentarer positiva såväl som negativa.

Vid pennan

/Linn